Det var ett tag sedan.

Det var ett tag sedan jag skrev här. Alltså, skrev som i att skriva ett eget inlägg. Jag har mestadels bara länkat till olika sidor eller filmer som jag tyckt har varit bra.

Vår CI-resa har nu tagit oss lite längre. Barnen har haft sina CI i ca 13 månader och jag har haft mitt i ca 6 månader nu.

Hörseln hos oss alla tre utvecklas hela tiden. Vi har ju teckenspråk som vår förstaspråk så det känns bra att vi kan få utvecklas med en stadig grund utan att behöva kontrollera att vi förstått eller känna oss osäkra i olika situationer. Vi bara kör på och låter det nya artificiella sinnet utvecklas.

Vi hör ju med hjärnan och inte med öronen.

Det är bara en sak som känns mindre rolig. På grund av att minstingens ingenjör gjorde ett misstag vid justeringen av CI vill den lille nu inte ha CI:t på högre volym och endast på det lägsta programmet. Han vill helst inte ha CI:t alls hela dagarna utan bara några timmar. Detta missöde gjorde mig rasande därinne i rummet hos ingenjören. Han hade medvetet satt på det högsta programmet trots att både jag och lilleman hade sagt att han inte skulle göra det.

Ingenjören testade alltså programmet och resultatet blev att lilleman drog av sig sitt CI och slängde iväg det och tecknade: DET GÖR ONT!!!

Jag tittade på ingenjören och frågade; vad gjorde du? Vi sa ju att fyran inte går att sätta på!

Ni som är föräldrar: lyssna på vad era barn säger. Läs av deras känslostouttryck. Låt inte någon annan bestämma eller styra! Och framförallt stressa inte! Det kan gå helt snett och det vill ni väl inte? Ni ska skydda era barn. De ska känna sig trygga i olika sammanhang.

Ofta får man skydda dem från okunskap hos omgivningen. Det är vår föräldrauppgift att våga stå upp för dem!

Ingenjören har bett om ursäkt och lilleman ska få träffa en annan ingenjör framöver då han totalvägrar träffa denna. Fullt förståeligt!

…..

Ha det så bra så länge…

Annonser

Tankeväckande..

Se men inte höra.
Pelle Johansson
En pappas berättelse om att få ett dövt barn.

Min egen kommentar:

Det är ju trots allt barnets självkänsla och självförtroende som vinner i längden.

Låt barnen vara stolta över sig själva. Låt dem vara döva eller hörselskadade. Acceptans är bra. Både hos föräldrar och hos barnen. Och givetvis omgivningen också.

P.s Pelle har skrivit många bra saker i boken. Jag gillar det! D.s

image

image